Först äter man rökt ål med äggröra, sedan åker det in en snaps. Därefter blir det kokt ål med potatis och senapssås, å en lille en. Sedan tar man sig glatt ann den ljuvligt knaperstekta ålen och ett potatismos from heaven med smör och sirapshåla. Persilja är den enda "grönsak" vi kan se.
Efter det kommer en plåt med fläkt ål, nu är man mätt alltså och sist av allt den majestätiskt, men lite osmakligt upphängda luade ålen, dinglandes i sina snören i en ställning över bordet. Åsså en sista lille snaps, men även en Underbergare full av kryddor som lägger locket på och ser till att matsmältningen sköter sig oklanderligt.
Svärmor insisterar och jag tänker enbart på cykelfärden hem, då jag kommer att spricka och rinna ut över den mörka höstblöta vägbanan. Ålamörker, jag fattar! Det är höst nu. Stormen driver havet högt och man kan nästan höra ålafiskarna kämpa, dra in sina hommor ur havet. Varje homma som förr innehöll upp mot 3 ton ål. Idag får de några hundra kilo i samma homma, om de har tur. Detta utdöende, vindpinade och slitstarka släkte av strävsamhet, men också livsnjutare som styrde sina dagar, söp och åt gott.
Lotteriboden i Yngsjö är en av ett ca 50-tal bodar varav några startade redan på 1700-talet. Ett ålagille hålls mellan augusti till november och bör upplevas i en bod vid havet, full av sägner, dåliga vitsar och många personligheter. Gott är det, mätt blir man och lite rikare blir man av en upplevelse med tradition.
Favoriten, potatismos med smör och sirapshåla....yes!
