Tre tonåringar med keps i kassakön klockan halv nio en tisdag. Skolan börjar 8.40. Euroshoppers glasstrutar på kassabandet.
Jag tänker att detta månne är deras frukost och att de nu i nästan fyra timmar ska klara sin skoldag på vars två glasstrutar. Slår vad om att de återvänder till affären vid lunch och köper chips och Coca cola.
Killarna strålar av sin trötthet. Hyffsat håglöst släpar de sina ben mot skolan bakom ICA. Killarna går iväg med sin kartong under armen och alla tre slänger givetvis allt skräp på marken efter sig.
Jag tänker att hade jag suttit i kassan hade de fan inte fått köpa sin glasskartong!
- "Det finns en fin salladsbar om ni är hungriga, eller varför inte prova att äta frukost hemma i lugn och ro?
Undrar som så många gånger var föräldrarna finns i dessa unga människors liv och det är definitivt inte konstigt att största delen pojkar presterar dåligt i kommunens högstadieskola om det är skräp man bygger sin kropp av. Var finns en förebild som har lite koll, lägger sig i och påpekar pinsamma sanningar i sin tonårings liv? Någon som bryr sig och säger NEJ då och då?
Någon på mitt jobb sa en väldigt klok sanning igår:
- Vi vill lämna en fin värld till våra barn, men glömmer att vi måste lämna fina barn till vår värld".
Vi borde lära våra barn att tycka om sig själva, ta hand om sin kropp och ta ansvar för sambandet mellan mat och välbefinnande. Är man snäll mot sig själv klarar man oftast av att vara snäll mot andra också, inklusive vår värld.
Kommentera